Idag hade jag teams-samtal med min ADHD-psykolog, och ca 38 graders feber. Bara det känns ju lite som ett test i sig: ”Hur mycket kan hjärnan prestera när den redan tror att den brinner upp inifrån?” Svaret är, förvånansvärt: oväntat mycket.
Det vi, min psykolog och jag, ska fokusera på nu och ett tag framöver är min självbild, och självkänsla då det är något som jag själv upplever är ett enormt problem. Min syn på mig själv är rent generellt att det är något fel på mig, att jag kan vara bättre, bli bättre om jag bara försöker lite till. Det är så mycket jag inte förstår kring hur jag tänker så samtalet vi hade idag blev en ögonöppnare som i princip förklarade hela mitt liv. Njae ok, inte hela livet men det har gett en bättre förståelse för hur, och varför, mina tankar går som de gör.
För att jag ska kunna förändra och förbättra den här synen på mig själv så ska vi börja jobba med coop-, driv- och trygghetssystemet. Aldrig hört talas om tidigare men i vanlig ordning började jag googla på det inom 5 sekunder från att hon berättat om det. Så, här ska även ni få lära er.
Systemen för en neurotypisk
Systemen för någon med ADHD
Coopsystemet
Detta system handlar om samarbete och socialt stöd. När vi aktiverar coopsystemet söker vi kontakt, samhörighet och gemenskap med andra. Det hjälper oss att bygga relationer och skapa känslan av att inte vara ensamma.
Drivsystemet (mål, motivation och belöning)
Drivsystemet är vårt motivations- och belöningssystem. Det aktiveras när vi sätter mål, tar oss an utmaningar och strävar efter utveckling. Här frigörs dopamin, vilket gör att vi känner oss motiverade, energiska och fokuserade på att nå resultat.
Trygghetssystemet (återhämtning och balans)
Trygghetssystemet står för återhämtning, lugn och balans. När det är aktivt kan kroppen gå ner i varv, stressnivåerna sjunker och vi känner oss trygga och tillfreds. Systemet är viktigt för återhämtning och långsiktig hälsa.
Inom modern psykologi och neurovetenskap (t.ex. forskning av Paul Gilbert kring compassion focused therapy) används dessa tre system ofta för att förklara balansen mellan prestation, stress och återhämtning.
Coopsystemet
För personer med ADHD kan coopsystemet vara både en styrka och en utmaning. Många har starka sociala behov och får energi av kontakt med andra, men känslighet för avvisning (rejection sensitivity, något som ofta beskrivs i nyare ADHD-forskning) kan göra att systemet lätt går ur balans. Det kan innebära en intensiv längtan efter gemenskap men också oro för att inte passa in.
Drivsystemet (mål, motivation och belöning)
Hos personer med ADHD fungerar drivsystemet annorlunda eftersom dopaminsystemet är mer oregelbundet. Det gör att motivationen kan kännas ”på eller av” – när något är engagerande (hyperfokus) kan man prestera enormt mycket, men när en uppgift inte känns stimulerande kan det vara nästan omöjligt att komma igång. Detta är kopplat till det som forskare kallar motivation dysregulation snarare än brist på vilja.
Trygghetssystemet (återhämtning och balans)
Många med ADHD har svårare att aktivera trygghetssystemet. Stressnivåerna kan ligga högt, särskilt om vardagen är kaotisk eller fylld av ouppklarade uppgifter. Det kan bli svårt att varva ner och känna lugn, vilket i sin tur påverkar sömn och återhämtning. Forskning visar att strategier som mindfulness, fysisk aktivitet och självmedkänsla kan hjälpa till att ”träna upp” trygghetssystemet så att kroppen får chans att återhämta sig.
Hur ser dessa system ut för mig i verkligheten??
- Trygghetssystemet är det som gör att andra människor kan nöja sig med en fluffig kudde och ett duntäcke. Jag? Jag har ett kuddberg plus ett tyngdtäcke på 14 kilo. Som om jag tänkte: ”Varför inte göra det ännu svårare för mig själv att få till ett fungerande kärleksliv :)”
- Drivsystemet… ja, det är väl därför jag hela tiden startar nya projekt. När andra ser ett ”att-göra”-block i kalendern ser jag ett startskott för att dra igång ännu en halvgalen idé.
- Coopsystemet då? Det ska stå för samhörighet och relationer. För mig innebär det oftast att jag känner mig ensam, väldigt ensam – trots att jag befinner mig i ett rum med 10 andra personer som jag vet bryr sig om mig.
Och där satt jag, febrig och snuvig, och insåg att hela mitt liv är ett slags live-experiment i hur dessa system kan gå bananas. Men det fina är: nu börjar jag förstå bättre varför jag gör som jag gör. Det är inte (bara) för att jag är konstig – det är för att mina system kör sina egna små stand up-shower dygnet runt.
Så nästa gång någon undrar varför jag släpar hem fler kuddar, köper ännu fler påslaka-set, startar ännu ett projekt eller suckar över ensamheten – då kan jag bara säga: ”Det är vetenskap. Snacka med mina system.”
Puss!
