Hej du läsare
Jag heter Hanna och jag är 50. För drygt 4 månader sedan fick jag reda på att jag har ADHD. Och nej, det visste jag inte förut men när diagnosen kom så föll så många bitar på plats.
Jag har alltid känns mig annorlunda, som att jag inte passar in eller hör hemma i Sverige. Det har aldrig riktigt gått att sätta fingret på vad som får mig att känna så. Att leva utomlands har alltid alltid känns med normalt och som jag. Kanske för att där är allt annorlunda, precis som jag. Jag har alltid vetat att jag “funkar lite annorlunda” men ser du mig och pratar med mig så kommer du säkert inte tro det. För jag ser ju ut som alla andra och lever, typ precis som alla andra. Bara på insidan har det känts annorlunda. För jag har varit duktig på att anpassa mig efter det samhälle och den miljö jag befunnit mig i. För jag har maskerat allt med mig som inte passar in.
Jag har varit den som glömmer tider när jag sitter med något som griper tag, tappar tråden, eller helt byter ämne, mitt i en mening, och startar 7 projekt men bara avslutar 2.5 av dem (om ens det). Jag har varit den som alltid ansetts vara slarvig, trots att jag sällan tappar bort saker och alltid hittar vart jag lagt något.
Så har jag varit. Men saker och ting började förändras för ca 7 år sedan. Jag kunde inte längre hålla masken, dölja resultaten av mina tusentals projekt, hålla fokus längre än 5 minuter. Men jag trodde bara… att det var jag. Att jag var lat, lite “slarvig”, inte tillräckligt fokuserad. Att om jag bara försökte lite till, lite bättre och höll ut lite längre så skulle det bli bra.
Det var först efter att ha pratat med en vän, som jag började tänka: vänta nu. Det kanske finns en förklaring till varför jag är så här, varför jag mår dåligt och så ofta hamnar i djupa svackor och depressioner.
I mars kom diagnosen.
Det var lättnad. Ilska. Sorg. Humor. “Klart jag har ADHD – jag har haft ett KAOS i hjärnan hela mitt liv!”
Tänk om jag vetat tidigare. Så mycket sorg som hade kunnat besparas mig. Tänk hur mycket mer jag hade kunnat åstadkomma. Tänk hur mycket rakare min väg hade kunnat vara. Tänk om, tänk om.
Och det här är varför jag startat den här bloggen.
För att dela, förstå och kanske hjälpa någon annan. Eller bara få skratta åt allting tillsammans.
Vi behöver fler röster som pratar om ADHD utan pekpinnar. Och vi behöver fler röster från kvinnor i min ålder som får sin diagnos sent i livet.
Så: Välkommen till mitt ADHD-huvud. Det är trångt, rörigt, högljutt och ganska kul.
