3 månader försenat så kom jag äntligen iväg på min USA resa, faktum är att jag i skrivande stund sitter på flygplatsen i Philadelphia och väntar på att fortsätta hem till Köpenhamn/Malmö.
Eftersom jag hade 12 timmars väntan här så valde jag att betala för en plats i American Airlines Admirals lounge. Utan tvekan värt att betala för komforten och slippa sitta ute i den vanliga vänthallen. Här finns mat, dryck och snacks samt bekväma stolar, det hade kostat mer att underhålla sig och betala för mat/dryck ”ute” bland de andra dödliga. Initialt så var tanken att jag skulle åka in till centrala Philly och köra lite sightseeing men helt ärligt så är jag för trött, och jag har faktiskt redan varit där och sett det som ska ses. Så istället blir jag kvar på flygplatsen och sammanfattar resan och gör planer för resten av året.
Tennessee i mitt hjärta
Sist jag var i Tennesse var 2009 och då endast några timmar när roadtrippen jag var på tog en liten detour via Bristol. Men trots att det var så länge sedan jag var här så känns det som att komma hem. Hur kommer det sig att man kan känna sig så hemma på ett ställe där men knappt tillbringat ett år? Att vänner man inte sett på 30 år kan kännas som familj? Det är väldigt enkelt att vara mindful här, och ja jag inser att det är annorlunda när man är på semester och inte bor där permanent. Men det är en stor skillnad här och det är att det brus som omger livet hemma inte finns här på samma sätt. Människor är prestigelösa, enkla, icke-dömande och väldigt nere på jorden. Man är gästvänliga och omtänksamma. Jag har alltid upplevt att man ser mig och älskar mig som jag är, att jag aldrig behövt vara någon annan än den jag är. Som en vän, Emma, sa ”det är kanske så att du tycker bättre om dig själv där borta” och ja, så kan det säkert vara. Här kan jag släppa allt bagage jag bär på, att jag måste vara smal för att duga, vara duktig och driven. Här är jag bara Hanna-banana och jag passar in direkt och ingen bryr sig om jag presterar eller inte. Det är så skönt, och befriande.
Sedan är det så otroligt vackert i Tennessee. Bergen, skogarna, sjöarna och allt det gröna talar till mig och går direkt in i hjärtat. Jag hade kunnat sitta på en veranda i flera månader och bara titta på, och ta in, omgivningen och miljön. Det är lite som om Schweiz och Finland skulle få ett barn :). Jag önskar att alla skulle få se den här miljön.
Resa ensam
Mina närmsta vet hur nervös jag var att resa själv. Pga av Trump, köra bil för första gången i ett annat land än Sverige och säkerheten när man reser själv. Men efter en något trög start så måste jag säga att det har gått över förväntan. Att köra direkt från flygplatsen i Knoxville till Pigeon Forge var inte optimalt, det har jag lärt mig nu. Jag borde ha tagit en natt på hotell innan jag körde vidare men jag valde att snåla med pengar och tid. Resultatet var en galen bilfärd i nattsvart mörker på smala, oskyltade vägar som vindlade längst bergen. Kan inte minnas sist jag var så rädd och när jag väl kom fram till första boendet så ville jag mest gråta. Inte blev det bättre av att motellet jag bokat var fullständigt motbjudande. Ja, det var billigt men inte så jävla billigt. Smutsigt, inget toapapper eller handdukar, trasig belysning, skumma människor som hängde utanför rummet, samt varmt och jävligt. Till råga på allt så kom min väska inte fram utan hade blivit kvar i Philadelphia så jag kunde inte duscha eller byta kläder.
Den första natten fick jag inte mycket sömn utan istället blev det några ångestfyllda timmar av orolig sömn. Tillslut, vid 6 på morgonen, ringde jag hem till min syster Jenny som peppade mig att fortsätta resan. Fick även stressgråta av mig till Josefine som också peppade mig att åka vidare. Där på morgonen beslutade jag mig för att ändra min resa och istället för att fortsätta till Gatlinburg som planerat så beslutade jag mig för att åka upp till Bristol direkt. Mitt boende i Gatlinburg avbokades, nytt boende i Bristol bokades och jag satte mig i bilen och körde tillbaka till flyplatsen för att hämta min väska som skulle komma vid 10 på morgonen.
Resan tillbaka i dagsljus var utan tvekan både enklare och roligare men fortfarande en utmaning pga ovanan vid vägarna och nya trafikregler. Överlevde, fick min väska och körde norrut i 34 gradig värme. Fy f-n så jävlig värmen och luftfuktigheten var, hade aldrig klarat av att gå på hikes i det vädret.
Bristol
Det har varit en av de bästa sakerna med den här resan, att jag kunnat resa omkring självständigt och se det jag velat se utan att behöva ta hänsyn till någon annan……..
Och där slog ADHD’n till och jag måste göra något annat annars kommer det här inlägget aldrig att komma iväg….och ni har del 2 att se fram emot.
