Har du någonsin lämnat ett samtal och tänkt: ”Varför sa jag allt det där?”
Eh ja, fler gånger än jag vill minnas och jag hade (eller inte) velat veta vad personerna jag delar med mig till egentligen tycker när jag berättar om senaste besöket hos gynekologen och liknande. Jag har varit medveten om detta men alltid trott att det är jag som är lite skum och uppmärksamhetskåt men tydligen är det här mer oversharing väldigt vanligt. Thank God!!
Så jag var tvungen att forska lite i detta (stundtals storgliga) fenomen. Tydligen är det så här att för oss, med ADHD, är det med att dela för mycket, för snabbt, till fel person eller i fel situation – ett nästintill automatiskt beteende. Det är inte det att vi saknar filter (även om det ibland känns så), utan oftast om hur våra hjärnor bearbetar information, känslor och sociala signaler.
Så varför gör vi då så här?
Detta är vad jag hittade när jag letade runt efter info.
- Impulsivitet.
Det klassiska ADHD-draget. Vi tänker något, känner något – och säger det. På gott och ont. Det kan vara en fantastisk egenskap när man vill skapa kontakt, men mindre lyckad när man råkar dra hela sin livshistoria för en okänd person man just mött i en kaffekö. - Behov av att känna samhörighet.
Tydligen känner många av oss missförstådda, lite “offbeat” eller utanför. När vi väl hittar någon som verkar lyssna, går vi all in. Vi delar, öppnar upp, vill skapa närhet direkt – ibland innan den andra personen ens hunnit blinka. Detta kan jag skriva under på, 100 procent. - Känsloreglering.
När något känns starkt, behöver vi få ut det. Orden blir ett sätt att hantera känslor, och ibland märker vi inte att vi går för långt förrän efteråt. - Hyperfokus på relationen.
När vi fastnar i en ny person, situation eller idé, kan vi gå djupt, snabbt. Att öppna upp och dela mycket känns som ett sätt att knyta band – även om det ibland skrämmer bort folk som inte riktigt är där ännu.
Effekterna – både bra och mindre bra
Effekterna av detta är verkligen både bra och dåliga, även om jag per automatik klassar effekten det har på mig som dålig. Fan alla gånger jag känner att jag gjort bort mig inför personer jag velat imponera på eller sälja in mig till. Skäms!!! Och kan inte låte bli att tänka hur livet sett ut om jag hade håll käft vissa tillfällen. För ja, jag tror faktiskt att mycket hade kunnat vara annorlunda. Men vi släpper just det ett tag och istället tittar på det fina med den här egenskapen istället. Känner du igen dig i några av punkterna??
🧡 Det fina:
- Vi är ofta genuina, transparenta och lätta att relatera till.
- Andra känner att de kan lita på oss, för vi håller inte uppe några fasader.
- Våra samtal kan gå från noll till djupt på fem minuter – vilket ibland leder till riktigt starka, äkta relationer.
💔 Det mindre fina:
- Vi kan känna “sårbarhetsbaksmälla” efteråt – en sorts social ångest där man vill krypa under en sten.
- Vissa människor kan missförstå eller till och med utnyttja vår öppenhet.
- Det kan skapa obalans i relationer där vi delar mycket och den andra nästan inget.
Att lära sig “lagom” är svårt när man lever med en hjärna som går på turbo. Men det går att öva, och det är något jag verkligen ska göra.
- Pausa innan du delar. Fråga dig själv: ”Behöver jag säga det här just nu?”
- Spara vissa tankar till rätt forum. En anteckning i mobilen, en vän du litar på, eller bara fem minuter med dig själv kan räcka för att dämpa behovet att kasta ut allt direkt.
- Ha självkärlek efteråt. När du övershare:ar, slå inte på dig själv. Det var ditt sätt att försöka skapa kontakt – något djupt mänskligt.
Ett tips från coachen
Vi overshare:ar inte för att vi vill dominera samtal eller göra folk obekväma.
Vi gör det för att vi vill höra till och för att våra hjärnor och hjärtan ofta springer snabbare än världen omkring oss.
Och det är nog också en del av min charm, för ja, jag är charmig, Jag tror att oversharing gör att vi vågar vara mer sårbara än neurotypiska. Vi är dom som säger det andra tänker men inte vågar uttala.
Jag är lite för mycket ibland – men hellre det än att vara för lite.
