Under större delen av mitt liv har jag haft en gnagande känsla av att jag är… lite fel, lite utanför.
Lite för intensiv. Lite för spretig. Lite för mycket — eller för lite — av något som andra verkar ha självklart.
Jag har bytt riktning, startat saker, tappat intresset, kastat mig in i nya projekt med full kraft och ibland lämnat människor runt mig förvirrade. Jag har känt blickarna. Kommentarerna. Orden mellan raderna:
“Varför kan du inte bara… hålla dig till en sak?”
“Du är så rörig.”
“Varför måste du göra allt så stort, varför kan du inte bara göra saker lagom?”
Och jag har trott på det. Jag har burit den där känslan av att vara “konstig” som en tung ryggsäck, försökt pressa ner mig själv i andras mallar — som om det var där lösningen fanns. För jag har ju faktiskt undrat själv ”varför kan jag inte bara vara och göra som alla andra”?
Jag har aldrig känt att jag passar in. Inte i skolan, på mina olika jobb, på nattklubben, på festen, i samhället. I bland har jag känt en stark samhörighet och som del av en grupp, ett gäng, och det har varit fantastiskt. Men dessa stunder varar aldrig och efter ett tag står jag där ensam igen. Känner att jag på något sätt står utanför och tittar in på alla andra som lever. Medans jag bara existerar.
Jag upplever att jag är rörig som hoppat från det ena till det andra. Att jag är strulig som aldrig hittar mig plats. Att jag är knepig som aldrig kan sitta stilla i en sak utan hela tiden ska vidare, framåt, åt sidan, bak, allt för att slippa stå stilla och somna. Vet att de allra flesta inte förstår mig, fan jag för det knappt själv.
Jag har bara försökt passa in i fyrkantiga ramar som aldrig var byggda för mig
Min hjärna fungerar snabbt, associativt, kreativt och intensivt, vilket gjort att jag har startat företag, vågat byta bana och testa nya karriärvägar när andra har fastnat och stannat kvar i samma mönster. Detta har jag aldrig, kunnat se som något positivt utan bara att det är jag som är konstig. Såklart är det är mig det är fel på. Min hjärna är säkert trasig.
Men den är inte trasig. Den är bara… annorlunda. Och i ett samhälle designat för raka linjer, fasta rutiner och ett tempo som passar “de flesta”, så blir någon som jag lätt missförstådd — allra mest av sig själv.
Det är inte min energi, nyfikenhet eller spontanitet som är problemet. Problemet har varit att jag försökt kväva dem för att inte sticka ut.
Jag har försökt tvinga min runda form genom fyrkantiga hål. Och det gör ont. Inte för att jag är fel, utan för att hålet är fel form.
Så varför skriva detta nu? Jo, för här är jag igen, utbränd, ledsen, ensam & frustrerad och det jag kan välja är att fortsätta på samma sätt. Fortsätta försöka pass in, känna mig rätt och följa de spår och vägar som är utstakade. Men vet du, jag vill inte det längre. Jag vägrar.
Nu väljer jag något annat.
Jag väljer att sluta be om ursäkt för att jag tänker snabbt, känner mycket och rör mig i flera riktningar samtidigt.
Jag väljer att äga min historia, snarare än att skämmas för den.
Jag väljer att skapa mina egna ramar — mjukare, smartare, byggda för min hjärna.
För sanningen är:
✨ Det som en gång kändes som kaos, är egentligen potential.
✨ Det som tolkades som “rörigt” är ofta kreativitet i sin renaste form.
✨ Och det som kallats “knepigt” är ofta bara ovanligt modigt.
Jag är inte konstig. Jag är någon som försökte passa in — tills jag insåg att jag kan skapa min egen plats istället.
