Att resa med en neurotypisk person
Mitt ex älskade att åka runt på landet utan något bestämt mål, och visst, jag älskar tanken på kunna göra så men verkligheten är en annan. Låt mig förklara. Om vi tex bestämt oss för att åka till stranden en dag så kunde han plötsligt ta en omväg, stanna någonstans helt oväntat eller till och med ändra destination helt. För honom var det inget problem – det var charmigt, fritt och härligt spontant. För mig, var det däremot allt annat än härligt. Det drev mig till vansinne och gjorde mig enormt stressad. Och hans reaktion på mig var att jag var tråkig, jobbig och allt däremellan. Jag har aldrig riktigt förstått varför jag reagerade som jag gjorde men nu, när jag förstår den här ADHD-diagnosen bättre så förstår jag även mig själv och min reaktion bättre. Här är några förklaringar till varför det blir kaos för mig när aktiviteter saknar mål & syfte Behov av tydlighet ADHD-hjärnan, min hjärna, trivs allra bäst när den vet vad som gäller. “Vi ska till stranden” är en tydlig plan. När den plötsligt byts mot något annat känns det som att någon dragit undan kartan – jag står kvar utan riktning. Svårt med tidsuppfattning Att “ta en liten omväg” kan för någon utan ADHD kännas obetydligt. För mig skapar det stress eftersom min tidsuppfattning redan är skakig. Jag vet inte om vi kommer fram…