Oversharing – när munnen går snabbar än hjärnan

Har du någonsin lämnat ett samtal och tänkt: ”Varför sa jag allt det där?”Eh ja, fler gånger än jag vill minnas och jag hade (eller inte) velat veta vad personerna jag delar med mig till egentligen tycker när jag berättar om senaste besöket hos gynekologen och liknande. Jag har varit medveten om detta men alltid trott att det är jag som är lite skum och uppmärksamhetskåt men tydligen är det här mer oversharing väldigt vanligt. Thank God!! Så jag var tvungen att forska lite i detta (stundtals storgliga) fenomen. Tydligen är det så här att för oss, med ADHD, är det med att dela för mycket, för snabbt, till fel person eller i fel situation – ett nästintill automatiskt beteende. Det är inte det att vi saknar filter (även om det ibland känns så), utan oftast om hur våra hjärnor bearbetar information, känslor och sociala signaler. Så varför gör vi då så här? Detta är vad jag hittade när jag letade runt efter info. Impulsivitet.Det klassiska ADHD-draget. Vi tänker något, känner något – och säger det. På gott och ont. Det kan vara en fantastisk egenskap när man vill skapa kontakt, men mindre lyckad när man råkar dra hela sin livshistoria för en okänd person man just mött i en kaffekö. Behov av att känna samhörighet.Tydligen känner många av oss missförstådda, lite “offbeat” eller utanför. När vi väl hittar någon…

0 kommentarer
Rund boll genom ett fyrkantigt hål. Square peg through a round hole
Rund boll engom ett fyrkantigt hål.

Jag är inte konstig

Under större delen av mitt liv har jag haft en gnagande känsla av att jag är… lite fel, lite utanför.Lite för intensiv. Lite för spretig. Lite för mycket — eller för lite — av något som andra verkar ha självklart. Jag har bytt riktning, startat saker, tappat intresset, kastat mig in i nya projekt med full kraft och ibland lämnat människor runt mig förvirrade. Jag har känt blickarna. Kommentarerna. Orden mellan raderna: “Varför kan du inte bara… hålla dig till en sak?”“Du är så rörig.”“Varför måste du göra allt så stort, varför kan du inte bara göra saker lagom?” Och jag har trott på det. Jag har burit den där känslan av att vara “konstig” som en tung ryggsäck, försökt pressa ner mig själv i andras mallar — som om det var där lösningen fanns. För jag har ju faktiskt undrat själv "varför kan jag inte bara vara och göra som alla andra"? Jag har aldrig känt att jag passar in. Inte i skolan, på mina olika jobb, på nattklubben, på festen, i samhället. I bland har jag känt en stark samhörighet och som del av en grupp, ett gäng, och det har varit fantastiskt. Men dessa stunder varar aldrig och efter ett tag står jag där ensam igen. Känner att jag på något sätt står utanför och tittar in på alla andra som lever. Medans jag bara existerar. Jag…

0 kommentarer
coop-systemen
Coop-, driv- och trygghetssystemen

Tre system, en hjärna och alldeles för många kuddar

Idag hade jag teams-samtal med min ADHD-psykolog, och ca 38 graders feber. Bara det känns ju lite som ett test i sig: ”Hur mycket kan hjärnan prestera när den redan tror att den brinner upp inifrån?” Svaret är, förvånansvärt: oväntat mycket. Det vi, min psykolog och jag, ska fokusera på nu och ett tag framöver är min självbild, och självkänsla då det är något som jag själv upplever är ett enormt problem. Min syn på mig själv är rent generellt att det är något fel på mig, att jag kan vara bättre, bli bättre om jag bara försöker lite till. Det är så mycket jag inte förstår kring hur jag tänker så samtalet vi hade idag blev en ögonöppnare som i princip förklarade hela mitt liv. Njae ok, inte hela livet men det har gett en bättre förståelse för hur, och varför, mina tankar går som de gör. För att jag ska kunna förändra och förbättra den här synen på mig själv så ska vi börja jobba med coop-, driv- och trygghetssystemet. Aldrig hört talas om tidigare men i vanlig ordning började jag googla på det inom 5 sekunder från att hon berättat om det. Så, här ska även ni få lära er. Systemen för en neurotypisk Systemen för någon med ADHD Coopsystemet Detta system handlar om samarbete och socialt stöd. När vi aktiverar coopsystemet söker vi kontakt, samhörighet och…

0 kommentarer

Att resa med en neurotypisk person

Mitt ex älskade att åka runt på landet utan något bestämt mål, och visst, jag älskar tanken på kunna göra så men verkligheten är en annan. Låt mig förklara. Om vi tex bestämt oss för att åka till stranden en dag så kunde han plötsligt ta en omväg, stanna någonstans helt oväntat eller till och med ändra destination helt. För honom var det inget problem – det var charmigt, fritt och härligt spontant. För mig, var det däremot allt annat än härligt. Det drev mig till vansinne och gjorde mig enormt stressad. Och hans reaktion på mig var att jag var tråkig, jobbig och allt däremellan. Jag har aldrig riktigt förstått varför jag reagerade som jag gjorde men nu, när jag förstår den här ADHD-diagnosen bättre så förstår jag även mig själv och min reaktion bättre. Här är några förklaringar till varför det blir kaos för mig när aktiviteter saknar mål & syfte Behov av tydlighet ADHD-hjärnan, min hjärna, trivs allra bäst när den vet vad som gäller. “Vi ska till stranden” är en tydlig plan. När den plötsligt byts mot något annat känns det som att någon dragit undan kartan – jag står kvar utan riktning. Svårt med tidsuppfattning Att “ta en liten omväg” kan för någon utan ADHD kännas obetydligt. För mig skapar det stress eftersom min tidsuppfattning redan är skakig. Jag vet inte om vi kommer fram…

0 kommentarer

Resan som äntligen blev av del 1

3 månader försenat så kom jag äntligen iväg på min USA resa, faktum är att jag i skrivande stund sitter på flygplatsen i Philadelphia och väntar på att fortsätta hem till Köpenhamn/Malmö. Eftersom jag hade 12 timmars väntan här så valde jag att betala för en plats i American Airlines Admirals lounge. Utan tvekan värt att betala för komforten och slippa sitta ute i den vanliga vänthallen. Här finns mat, dryck och snacks samt bekväma stolar, det hade kostat mer att underhålla sig och betala för mat/dryck "ute" bland de andra dödliga. Initialt så var tanken att jag skulle åka in till centrala Philly och köra lite sightseeing men helt ärligt så är jag för trött, och jag har faktiskt redan varit där och sett det som ska ses. Så istället blir jag kvar på flygplatsen och sammanfattar resan och gör planer för resten av året. Tennessee i mitt hjärta Sist jag var i Tennesse var 2009 och då endast några timmar när roadtrippen jag var på tog en liten detour via Bristol. Men trots att det var så länge sedan jag var här så känns det som att komma hem. Hur kommer det sig att man kan känna sig så hemma på ett ställe där men knappt tillbringat ett år? Att vänner man inte sett på 30 år kan kännas som familj? Det är väldigt enkelt att vara mindful…

0 kommentarer
Läs mer om artikeln Kaos i hjärnan
Bild lånad från https://smokymountainnationalpark.com

Kaos i hjärnan

Hoppar in här för jag måste skriva av mig lite och jag hoppas att jag hinner klart innan något annat distraherar mig. Det har varit några konstiga månader. Känns som att jag går igenom en stor förändring, allt händer på en och samma gång samtidigt som livet med jobb, träning och sorg ska hinnas med. Mammas död har skakat om mig, jag gråter lite i princip varje dag men vet inte riktigt varför. Är det saknad, är det ensamhet, är det faktumet att jag var med när hon tog sitt sista andetag (en väldigt märklig erfarenhet) eller vad, jag vet inte. Det har varit mycket och om några få dagar åker jag till USA på min första riktiga semester sedan 2016. Jag har inte varit utomlands sedan dess och jag har inte haft någon längre semester och det gör mig mer nervös än jag egentligen vill erkänna. Det är liksom inte likt mig att stressa över saker som att köra bil eller resa ensam, det är inte likt mig att stressa så här överhuvudtaget. Så vart kommer det ifrån?? 1. Min packning. Det jag med mig rätt saker, kommer jag ihåg att packa allt? När ska jag ha vad? Hur många par strumpor behöver jag? Tröjor? Jackor? Skor? Kaoset i min resväska är en direkt reflektion av hur det ser ut i mitt huvud. Rörigt som fan 2. Min reseplan.…

0 kommentarer

Vissa dagar vill man inte

Och nej, pratar inte om sex den här gången ;) Utan jag pratar om dagarna när man behöver tvinga sig själv upp ut sängen, till duschen, till jobbet ja ni förstår. Måndag till torsdag har jag haft hur mycket energi som helst men igår, och väldigt mycket idag, vill jag bara sova och äta godis. Ok, jag vill mest äta godis och helst göra det i sängen så att jag kan somna när som jag behöver det. Det är varmt ute, jag sover dåligt, ont i huvudet när jag vaknar, hormoner som rasar i kroppen, en hjärna som inte kan fokusera i mer än 2 min och frustration med mig själv som inte kan skärpa mig. F*ck liksom!! Och så känner jag mig ensam och ledsen, saknar mamma, saknar någon som kramar och säger att allt ska bli ok. Saknar kärleken och saknar ett "normalt" huvud som inte drar i 500 olika riktningar samtidigt. Så nej, just idag vill jag inte vara den jag är. Det är jävligt gnälligt och ja, vad fasen kan man göra? Skapa ett alter ego som går att plocka fram när allt suger? Eller bara gilla läget och tro på att allt blir bättre i morgon. Dessa dagar kommer och går men de stannar aldrig. Jag vet det men ändå känns det tufft när man befinner sig mitt i stormen. Ikväll ska jag träffa Emma…

0 kommentarer